Sverige har gett generationerna frihet från varandra. Men när mor- och farföräldrar blir gäster i stället för en del av barnbarnens vardag riskerar vi att förlora den nära relationen mellan generationerna och de minnen som aldrig hinner skapas. I dag träffar många barn sina mor- och farföräldrar bara vid högtider, medan kontakten via videosamtal kanske inte varar längre än en minut.

Jag har bott i Sverige i 15 år och uppfostrar mitt eget barn här. Ju längre jag bor här, desto mer inser jag att jag accepterar en verklighet som skiljer sig från den jag växte upp med.

Från Vietnam till Sverige

När jag växte upp i Vietnam bodde tre generationer under samma tak. Där fanns min mormor, mina föräldrar, morbröder, mostrar och kusiner. Vi var nästan tio personer i ett hus med sex våningar. Varje kväll åt vi middag klockan sju, och ingen började äta förrän alla hade kommit hem. Det var trångt och högljutt, men jag saknade aldrig närhet och gemenskap i familjen.

Sverige har kommit långt när det gäller självständighet. Här kan äldre leva sina egna liv, och småbarnsföräldrar behöver inte vara beroende av släkten för att få vardagen att fungera. Men ibland känns det som att vi har gått från att vara beroende av varandra till att nästan inte behöva varandra alls.

Självständighet har också ett pris

Vårt samhälle bygger på att varje generation ska klara sig själv. Många pensionärer har en egen ekonomi, får stöd från samhället vid behov och har möjlighet att resa, ägna sig åt sina intressen och förverkliga sina drömmar. Det är något positivt. Men när generationerna bor långt ifrån varandra och har fullt upp med sina egna liv blir det mindre tid för vardaglig kontakt.

När morfar missar barnbarnets första steg, en stunds bakning eller en sagostund går han också miste om små ögonblick som bygger en nära relation. Då begränsas mötena lätt till födelsedagar, julafton och videosamtal. Däremellan kanske det kommer ett paket på posten eller en Swish.

Självklart tycker jag att alla ska ha möjlighet att leva sina egna liv och förverkliga sina drömmar. Men självständighet fungerar bäst när vi är friska och starka. Vad händer när småbarnsföräldrar går på knäna för att de måste bära allt ansvar själva? Barn behöver fler än två vuxna att knyta an till. Och när äldre en dag behöver hjälp kan det bli svårt att vända sig till barnbarn som knappt hunnit lära känna dem.

Vi behöver en mellanväg

Jag vill inte att Sverige ska ha samma familjestruktur som Vietnam, där mor- och farföräldrar ofta blir barnvakter på heltid och föräldrar ibland får mindre utrymme att själva bestämma över sina barns uppfostran. Närhet har också ett pris. Men det finns en väg mellan ytterligheterna.

Vi behöver fler möjligheter att arbeta på distans och fler bostäder där generationer kan bo nära varandra, i samma kvarter men inte nödvändigtvis under samma tak. Förskolor kan också bjuda in äldre i närområdet till aktiviteter som högläsning och bakning. På så sätt får barn möjlighet att bygga relationer över generationsgränserna, även när de egna mor- och farföräldrarna bor långt bort.

Självständighet är viktigt. Men kanske blir livet rikare när vi också ger plats åt varandra, så att morfar får vara med i barnbarnens vardag och se dem växa upp inte bara vara en julgäst.